May 31, 2012
Ett par bilder från 15 peaks

I helgen har James, Kalle och Jag (Jonas) varit i Wales för att testa vår mountainfitness (det heter så!) i den klassiska dårutmaningen 15 Peaks. Det gick så där. I alla fall för mig. Hur det gick för Kalle och James kan ni läsa om här här. Helgen fick mig dock att: 1. Känna mig oerhört peppad och revanschsugen inför Kebnekajse och Halti i augusti samt 2. Inse att jag måste börja träna, stenhårt, om jag ska vara redo att börja ta mig an de åtta högsta bergen ovanför polcirkeln i höst. Men mer om det vad det lider. Här är ett par bilder så länge.

May 24, 2012
I MORGON SMÄLLER DET

07.50 i morgon bitti lyfter planet som ska ta oss till Wales och 15 peaks. Det betyder att det är bråda dagar i äventyrshögkvarteret (obs fantasi, men fatta om vi hade ett sånt?!). Grejer ska packas, kartor ska in i gpser, knivar ska slipas (ja vafan), kängor ska fettas och ångest ska has.

Packlista (utöver det här kommer vi ha människokläder till besök i människoby)

  • Vanlig bralla
  • 2 x tunn socka
  • 2 x tjock socka
  • Merinokallingar
  • 2 x underställströja
  • Jacka
  • Skalbralla
  • Förstärkningsjacka
  • Pannlampa
  • GPS
  • Första hjälpen
  • 3 liters vattengrej till ryggan
  • Extra vattenflaska
  • Keps 
  • Vantar
  • Mössa
  • Solglasögon
  • GLATT JÄVLA HUMÖR

Det ska sägas att jag har dödsångest. Dels för att det kommer bli as-, as-, as-, as-, asjobbigt. Dels för att det första berget vi ska upp på, Crib Goch, är läskigt. Jag har varit där en gång förut och jag minns att jag tänkte “MEN HÄR KAN DOM JU INTE SLÄPPA UPP FOLK HUR SOM HELST MAN KAN JU DÖÖÖÖÖ???”.

Den toppen, eller kammen som det egentligen är, sa vi forcera precis i gryningen på lördagmorgon. Tänk på oss när du vinglar in på mcdonalds kungsgatan för en stödburgare på väg hem från spy bar (ELLER VAR MAN NU GÅR NUFÖRTIDEN).

Nej, hörrni. Vi får höras. Nu ska jag in på toa och provlysa lite med min pannlampa. 

PUSS OCH KRAM!

Kalle

May 3, 2012
Första sponsormötet avklarat!

April 24, 2012
På förekommen anledning

Om ni tycker att det är jobbigt att gå upp och ner för Hammarbybacken med 30 kilos ryggsäck - testa att springa skiten. Det är nåt så inihelvete vidrigt, även utan ryggsäck. Jag och James var där igår kväll och körde 8 vändor till toppen. Jag ville dö. Efter andra varvet kändes det som att en liten piprökande farbror smygbytt lungor med mig och mina ben brann som napalm.

Men idag känns det ju skön…t.

Och just det! Arktiska Åttan! Vi har bokat vårt första sponsormöte i slutet av nästa vecka. Spännande.

April 12, 2012
Backträning #2

Igår tränade Kalle, James och jag (Jonas) backträning i Hammarbybacken. Jag var så jäkla laddad att jag inte bara gick dit från Vasastan, utan också hann med ett varv upp och ner innan fitnesskillarna kom dit. Dålig plan: när det var dags att börja knata ordentligt var jag redan så trött att benen kändes som två blöta stubbar och luftrören lät som Darth Vader på längdåkningsskidor. Men jag klarade det. Fem varv upp och ner och sedan hem och käka Boef Bourguignon – eller Biff boi-oi-oing! som jag kallar det – som jag satte på plattan att långkoka innan jag gick hemifrån. Genialiskt.

//Jonas

April 10, 2012
Att sätta upp mål

Jag, James och Jonas var på en föreläsning med Fredrik Sträng en gång. Jag tror det var förra vintern, eller vintern före det. Det var knasigt på många sätt. Det var som att han kollat på Jonas Gardell-DVDer och övat in det där mysiga sättet att emfasera (om nu det är ett ord) det man säger genom att niga, slå sig på knäna och skrika nåt övertydligt så saliven sprutar och det ser ut som att att ögonen ska ploppa ut ur huvet. Han, Fredrik Sträng alltså, pratade om när han var på Mount Everest. Och om att sätta upp mål och att livet är som ett berg och blablablala. Men en grej fastnade hos mig: om man har en dröm kan man stämma av allt man gör mot den. För det här mig närmare mitt mål? Kommer jag närmare Arktiska Åttan om jag sitter uppe och kollar roliga bilder på reddit hela natten? Förmodligen inte. 

Åttan är verkligen en tvättäkta dröm. Det är inte längta-efter-att-få-låna-mass-affect-av-jacob eller thank-god-it’s-friday. Arktiska åttan är en dröm på det där riktiga Fredrik Sträng-sättet. Därför är det helt sjuk att jag inte kan komma mig för att ta tag i skiten. Om fyra månader drar det igång. Då ska vi ha gått nånslags glaciärkurs och sitta på flyget upp till Kiruna för att klippa Keb och det där finska berget. Det måste finnas tusen saker som ska skrivas upp på en lista och bockas av. Utrustning, biljetter, kontakta eventuella sponsorer (nån som känner nån?), träna. Men istället ba…HAHAHA KOLLA KATTEN HAR EN SOMBRERO OCH RÖKER CIGARR HAHAHAH. 

Sånt är livet när man försöker leva sin dröm. Vi får se.

PS. Ja, förra posten var alltså en illustration av hur det går för oss (mig).

April 10, 2012
Grejer som har hänt sen sist:

April 2, 2012
LÄNK: Det som skrämmer mig mest med den ryska delen av Åttan

April 1, 2012
Träning inför 15 peaks

Det kommer bli jobbigt att bestiga 15 toppar på ett dygn. Visst, man kan lunka skiten och låta det ta 24 timmar. Men det är både farligt och svårt att navigera dom där små rackarna till berg i mörker. Därför siktar vi på att vara i tillräckligt bra form för att hinna hem innan puben stänger.

Lite därför och lite för att det är så himla mysigt drog jag och James till Hammarbybacken i dag. Jonas hade åkt på nånslags magåkomma och missade därför 5 varv till toppen med 30 kilo tung ryggsäck.

Det var svinjobbigt. Vi måste göra det igen, snart. 

March 29, 2012
Det som skrämmer mig med 15 peaks

Inför Arktiska åttan har Kalle, James och jag som sagt bestämt att värma upp med dårvandringsutmaningen 15 Peaks – femton walesiska toppar ska besegras på 24 timmar. Och jag ska inte ljuga nu, jag är livrädd. Dels, så klart, på grund av det här. Men också för att jag som fredagsmysknarkande kontorsråtta faktiskt ska utföra utmaningen tillsammans med en personlig tränare/elitsoldat (James) samt en träningsbloggare/naturkraft (Kalle). Den enda riktiga träning jag fått de senaste månaderna har ju nämligen varit att sitta på stadens stjärnkrogar och vifta gaffeln framför mig som en fransman. I mina mörkaste stunder tänker jag att det kommer bli ungefär som om Dolph Lungren i Universal Soldier och Burt Reynolds i Den sista färden skulle vandra Kungsleden med Big Brother-Tenny. Inte bra. Samtidigt så vet jag så klart att någonstans inom mig så bor det en seg liten kämpe som behöver komma ut och luftas ibland. Det bor det nog nämligen i de flesta.

Nej, det som verkligen skrämmer mig med 15 peaks är att man ska utföra det på tid. Jag har nämligen personliga issues med tidtagning. Jag blir sur och tvär av pepp och sist jag sprang Stockholm maraton blev jag så irriterad på tidtagningschipet som satt som en boja runt min fot att jag till slut slet av skiten och sprang hem och kolla på Cops istället. Allt som överhuvudtaget liknar sportprestationer och skolgympa får mig att omedelbart vilja ta en cykel med smattra och limpsadel bort till Konsumbutiken för att snatta nötcreme. 

Nu är frågan: hur hanterar jag detta? 

//Jonas