Arktiska Åttan

Ett par bilder från 15 peaks

Thu, 31 May 2012 10:59:00 +0200

I helgen har James, Kalle och Jag (Jonas) varit i Wales för att testa vår mountainfitness (det heter så!) i den klassiska dårutmaningen 15 Peaks. Det gick så där. I alla fall för mig. Hur det gick för Kalle och James kan ni läsa om här här. Helgen fick mig dock att: 1. Känna mig oerhört peppad och revanschsugen inför Kebnekajse och Halti i augusti samt 2. Inse att jag måste börja träna, stenhårt, om jag ska vara redo att börja ta mig an de åtta högsta bergen ovanför polcirkeln i höst. Men mer om det vad det lider. Här är ett par bilder så länge.

I MORGON SMÄLLER DET

Thu, 24 May 2012 09:01:28 +0200

07.50 i morgon bitti lyfter planet som ska ta oss till Wales och 15 peaks. Det betyder att det är bråda dagar i äventyrshögkvarteret (obs fantasi, men fatta om vi hade ett sånt?!). Grejer ska packas, kartor ska in i gpser, knivar ska slipas (ja vafan), kängor ska fettas och ångest ska has.

Packlista (utöver det här kommer vi ha människokläder till besök i människoby)

Vanlig bralla
2 x tunn socka
2 x tjock socka
Merinokallingar
2 x underställströja
Jacka
Skalbralla
Förstärkningsjacka
Pannlampa
GPS
Första hjälpen
3 liters vattengrej till ryggan
Extra vattenflaska
Keps
Vantar
Mössa
Solglasögon
GLATT JÄVLA HUMÖR

Det ska sägas att jag har dödsångest. Dels för att det kommer bli as-, as-, as-, as-, asjobbigt. Dels för att det första berget vi ska upp på, Crib Goch, är läskigt. Jag har varit där en gång förut och jag minns att jag tänkte “MEN HÄR KAN DOM JU INTE SLÄPPA UPP FOLK HUR SOM HELST MAN KAN JU DÖÖÖÖÖ???”.

Den toppen, eller kammen som det egentligen är, sa vi forcera precis i gryningen på lördagmorgon. Tänk på oss när du vinglar in på mcdonalds kungsgatan för en stödburgare på väg hem från spy bar (ELLER VAR MAN NU GÅR NUFÖRTIDEN).

Nej, hörrni. Vi får höras. Nu ska jag in på toa och provlysa lite med min pannlampa.

PUSS OCH KRAM!

Kalle

Första sponsormötet avklarat!

Thu, 03 May 2012 16:25:00 +0200

På förekommen anledning

Tue, 24 Apr 2012 10:09:02 +0200

Om ni tycker att det är jobbigt att gå upp och ner för Hammarbybacken med 30 kilos ryggsäck - testa att springa skiten. Det är nåt så inihelvete vidrigt, även utan ryggsäck. Jag och James var där igår kväll och körde 8 vändor till toppen. Jag ville dö. Efter andra varvet kändes det som att en liten piprökande farbror smygbytt lungor med mig och mina ben brann som napalm.

Men idag känns det ju skön…t.

Och just det! Arktiska Åttan! Vi har bokat vårt första sponsormöte i slutet av nästa vecka. Spännande.

Backträning #2

Thu, 12 Apr 2012 14:49:47 +0200

Igår tränade Kalle, James och jag (Jonas) backträning i Hammarbybacken. Jag var så jäkla laddad att jag inte bara gick dit från Vasastan, utan också hann med ett varv upp och ner innan fitnesskillarna kom dit. Dålig plan: när det var dags att börja knata ordentligt var jag redan så trött att benen kändes som två blöta stubbar och luftrören lät som Darth Vader på längdåkningsskidor. Men jag klarade det. Fem varv upp och ner och sedan hem och käka Boef Bourguignon – eller Biff boi-oi-oing! som jag kallar det – som jag satte på plattan att långkoka innan jag gick hemifrån. Genialiskt.

//Jonas

Att sätta upp mål

Tue, 10 Apr 2012 09:02:25 +0200

Jag, James och Jonas var på en föreläsning med Fredrik Sträng en gång. Jag tror det var förra vintern, eller vintern före det. Det var knasigt på många sätt. Det var som att han kollat på Jonas Gardell-DVDer och övat in det där mysiga sättet att emfasera (om nu det är ett ord) det man säger genom att niga, slå sig på knäna och skrika nåt övertydligt så saliven sprutar och det ser ut som att att ögonen ska ploppa ut ur huvet. Han, Fredrik Sträng alltså, pratade om när han var på Mount Everest. Och om att sätta upp mål och att livet är som ett berg och blablablala. Men en grej fastnade hos mig: om man har en dröm kan man stämma av allt man gör mot den. För det här mig närmare mitt mål? Kommer jag närmare Arktiska Åttan om jag sitter uppe och kollar roliga bilder på reddit hela natten? Förmodligen inte.

Åttan är verkligen en tvättäkta dröm. Det är inte längta-efter-att-få-låna-mass-affect-av-jacob eller thank-god-it’s-friday. Arktiska åttan är en dröm på det där riktiga Fredrik Sträng-sättet. Därför är det helt sjuk att jag inte kan komma mig för att ta tag i skiten. Om fyra månader drar det igång. Då ska vi ha gått nånslags glaciärkurs och sitta på flyget upp till Kiruna för att klippa Keb och det där finska berget. Det måste finnas tusen saker som ska skrivas upp på en lista och bockas av. Utrustning, biljetter, kontakta eventuella sponsorer (nån som känner nån?), träna. Men istället ba…HAHAHA KOLLA KATTEN HAR EN SOMBRERO OCH RÖKER CIGARR HAHAHAH.

Sånt är livet när man försöker leva sin dröm. Vi får se.

PS. Ja, förra posten var alltså en illustration av hur det går för oss (mig).

Grejer som har hänt sen sist:

Tue, 10 Apr 2012 08:48:33 +0200

LÄNK: Det som skrämmer mig mest med den ryska delen av Åttan

Mon, 02 Apr 2012 09:06:18 +0200

LÄNK: Det som skrämmer mig mest med den ryska delen av Åttan

Träning inför 15 peaks

Sun, 01 Apr 2012 22:18:28 +0200

Det kommer bli jobbigt att bestiga 15 toppar på ett dygn. Visst, man kan lunka skiten och låta det ta 24 timmar. Men det är både farligt och svårt att navigera dom där små rackarna till berg i mörker. Därför siktar vi på att vara i tillräckligt bra form för att hinna hem innan puben stänger.

Lite därför och lite för att det är så himla mysigt drog jag och James till Hammarbybacken i dag. Jonas hade åkt på nånslags magåkomma och missade därför 5 varv till toppen med 30 kilo tung ryggsäck.

Det var svinjobbigt. Vi måste göra det igen, snart.

Det som skrämmer mig med 15 peaks

Thu, 29 Mar 2012 10:55:00 +0200

Inför Arktiska åttan har Kalle, James och jag som sagt bestämt att värma upp med dårvandringsutmaningen 15 Peaks – femton walesiska toppar ska besegras på 24 timmar. Och jag ska inte ljuga nu, jag är livrädd. Dels, så klart, på grund av det här. Men också för att jag som fredagsmysknarkande kontorsråtta faktiskt ska utföra utmaningen tillsammans med en personlig tränare/elitsoldat (James) samt en träningsbloggare/naturkraft (Kalle). Den enda riktiga träning jag fått de senaste månaderna har ju nämligen varit att sitta på stadens stjärnkrogar och vifta gaffeln framför mig som en fransman. I mina mörkaste stunder tänker jag att det kommer bli ungefär som om Dolph Lungren i Universal Soldier och Burt Reynolds i Den sista färden skulle vandra Kungsleden med Big Brother-Tenny. Inte bra. Samtidigt så vet jag så klart att någonstans inom mig så bor det en seg liten kämpe som behöver komma ut och luftas ibland. Det bor det nog nämligen i de flesta.

Nej, det som verkligen skrämmer mig med 15 peaks är att man ska utföra det på tid. Jag har nämligen personliga issues med tidtagning. Jag blir sur och tvär av pepp och sist jag sprang Stockholm maraton blev jag så irriterad på tidtagningschipet som satt som en boja runt min fot att jag till slut slet av skiten och sprang hem och kolla på Cops istället. Allt som överhuvudtaget liknar sportprestationer och skolgympa får mig att omedelbart vilja ta en cykel med smattra och limpsadel bort till Konsumbutiken för att snatta nötcreme.

Nu är frågan: hur hanterar jag detta?

//Jonas

15 peaks: Planen

Wed, 28 Mar 2012 22:00:02 +0200

Min och Jonas kompis James, som alltså ska ~~följa~~ ta med oss till Wales har utarbetat en plan för vårt försök att betvinga 15 bergstoppar på 24 timmar. Såhär skriver han:

Plan

Arrive on the Friday evening in Snowdonia. Stay in the hostel at the foot of the mountain (Pen-y-Pass hostel http://www.yha.org.uk/hostel/pen-y-pass ) There we can eat and sleep. Get up around 0330 to 0400. ( US Navy: sunrise and sundown http://aa.usno.navy.mil/cgi-bin/aa_rstablew2.pl) We want to arrive at the ridge of Crib Goch (the first peak) http://www.youtube.com/watch?v=5oQYlPws6_Q just as the sun is coming up so we can see where we are climbing. If we pick the wrong route then we could end up in a dangerous situation http://www.youtube.com/watch?v=SLUd30WstWw&feature=related

At the end of the route we need to leave a hire car behind. My dad can take us there in his car the evening before so that we have a car when we arrive. I hope to finish and be on our way down from the last peak just after dark. The last section is very hard to map read in the dark and especially in bad weather. This is where most people get stuck at the end of a long day. It happened when I was in the army to 6 experienced soldiers in heavy rain and wind. I hope to finish around 2200 at the latest. If we are quick enough then we may even be able to drink a pint of beer in a pub.

We then drive back to my parents and stay the night with them.

If we get lost then we stay in the bivy and continue in the morning.

Your knees are going to hurt, we will get blisters. That’s part of it. Your feet will even feel like they are bruised. All this is normal. We only stop if there is a serious injury or if the weather is very bad.

Individual Packing list

• Rycksack 40 to 60 liters

• Full Water proof jacket and trousers

• Boots

• Trousers

• Base layer t-shirt

• Windproof jacket which is thin

• Hat/gloves (waterproof)

• Spare baselayer and socks (good to change both of these, after the first 8 mountains if feet are wet)

• Warm layer, primaloft (good when wet) down (not good when wet) or fleece.

• Camel back resiviour – 2liters

• Spare water bottle – 1 liter (good to have electrolytes in this one)

• Sunglasses

• First aid (just compede for your feet, maybe Vaseline, Ipren,)

• Head torch (spare batteries)

• Mobile phone

• Compass

Team list

• Bothy bag (emergency shelter)

• GPS (spare batteries, the correct map-Ordinance Survey OL17, knowledge how to use it that particular GPS) Kalle?

• Map of area (I will fix)

• Sun cream – faktiskt

The weather is very unstable in Snowdonia. It can be very hot up there so we will need lots of water or it can just rain 24 hrs, with strong winds. All of the above needs to be waterproofed.

NÅN MER ÄN UNDERTECKNAD SOM HAR BLÅSTÅND?

/Kalle

Det här bådar inte gått

Wed, 28 Mar 2012 10:54:19 +0200

Veckor i tält kan tära på den starkaste relation. Dom minsta saker blir gigantiska när allt man har ett göra är att räkna dragkedjor och torka sockor. En snarkning kan förstöra en natt osv. Men att vi skulle råka i luven på varandra redan nu, dag två, på internet - det bådar inte gått.

Därför känner jag att vi behöver rensa luften:

1. Jag vill också att The Doors ska vara vårt stamlokus.

2. Jag menade inte att du var en torr revisortyp. Jag menar bara att du har lite bättre tålamod när det kommer till blanketter. Med det sagt: jag sköter telefonerandet (jag älskar ju att höra min egen röst!) och du e-mailandet.

Jag hoppas vi kan fortsätta vara vänner.

/Kalle

Kära Kalle…

Wed, 28 Mar 2012 10:19:24 +0200

Det var både intressant och kul att läsa dina två senaste inlägg. Ett par saker bara (och jag tar dem i punktform eftersom jag tydligen verkar vara någon slags torr revisorstyp).

* Det är research jag älskar att pyssla med, inte att fylla i blanketter. Så det får vi dela på. Jag skulle dock kunna tänka mig att om du tar huvudansvaret för att ringa folk, så bossar jag över e-mailandet? Hatar att snacka i telefon.

* Okej, The Doors kanske inte är vårt stamlokus. Än. Men alla internationella äventyrare måste väl ha ett ställe att tina upp skägg och breda ut kartor på? Och är inte The Doors ganska bra då? Det ligger nära båda våra lägenheter, har stora rustika träbord och Staropramen på fat. Ingenjör André (inga jämförelser i övrigt) hade ju till exempel Tennstopet?

* På tal om Ingenjör André så sägs det att han skickade följande telegram till just Tennstopet. Jag vet inte, men känns det inte lite… studentikost?:

Prissarna på Stopet, Stockholm. Sweden. Europe.

Sydpolen den 23 mars kl. 2,30 f.m.

Lemnat Nordpolen. Bara Skräp. Björnarna kitsliga. Ville tullbehandla oss som födoämnen. På hemväg. Undersökt Sydpolen i förbifarten. Björnarna lika bråkiga som de norra. Belagt med kvarstad Fraenkels tulubb (fårskinnspäls) och Strindbergs sjöstöflar.

Helsa Prissarna på Stopet. Andrée.

//Jonas

15 peaks

Wed, 28 Mar 2012 08:37:00 +0200

Även om det inte är någon fysisk jättebedrift att knata upp på Kebnekajse när marken är bar behöver vi förbereda oss. Som ett led i det (och för att det ska bli svinroligt) ska vi åka till Wales i slutet av maj. Vi ska försöka göra något som kallas 15 peaks. Wales har femton berg som är över 3000 fot höga. Dom ligger precis bredvid varandra och man kan gå/springa dom på ett dygn. Det ska vi försöka göra. Till vår hjälp har vi vår kompis, tillika Wales-son, James.

15 peaks är, tillskillnad från Arktiska Åttan, riktigt jävla jobbigt. Sträckan man ska förflytta sig är drygt 5 mil och det är upp och ner och upp och ner. På vissa ställen är det dessutom läskigt. Crib Goch är en typ 200 meter lång bergskam med du-dör-om-du-ramlar-stup på båda sidor. Det är också en av Storbritanniens våtaste platser. Ja, asså Themsen är kanske våtare, men det regnar i alla fall asmycket på Crib Goch. Att forcera den klockan fyra på morgonen kommer att bli både tufft och farligt. Därför är det viktigt att vi förbereder oss. Ju bättre form vi är i, desto säkrare kommer vi vara på berget.

På söndag ska vi köra ryggsäcksintervaller i Hammarbybacken. Nån som vill haka?

/Kalle

Arbetsfördelning

Wed, 28 Mar 2012 08:26:00 +0200

Vi har naturligtvis inget stamlokus. Det är bara i filmer och böcker man har det. Vi önskar att vi hade ett ställe att kalla vårt stamlokus, men det har vi inte. Det var på puben The Doors vi bestämde oss för att göra Arktiska Åttan. Vi har varit där två gånger. Första gången var när vi planerade vår resa till Svalbard, andra gången var nu.

Inget av bergen i Arktiska Åttan är speciellt högt. Man kan säga att dom, med några undantag, tillhör bergens särskola. Ni vet dom där ungarna man var lite rädd för när man gick i lågstadiet, men som, när man lärde känna dom, var asroliga.

Eftersom bergen inte är så höga kommer vår största utmaning inte vara fysisk, utan snarare logistisk. Det kommer vara ett jävla krånglande helt enkelt. Eftersom jag har prick noll tålamod kommer Jonas få sköta mycket av pappersexercisen och bokandet. Tror jag. Man kan säga att det här är mitt sätt att fråga Jonas om vi kan bestämma att vi gör så. När vi åkte till Svalbard hade vi lite samma uppdelning. Jonas skötte kontakten med Sysselmannen (myndighet, inte vätte) och jag var ansvarig för att sätta upp tält och snublebloss och skjuta eventuella isbjörnar.

Så…Jonas, är det OK om vi bestämmer det dåra? OK BRA. HEJ DÅ.

/Kalle

Ett preliminärt upplägg

Mon, 26 Mar 2012 12:38:00 +0200

Det här projektet började som en typisk ”tänk om”-idé efter ett par bira på mitt och Kalles stamlokus. Och eftersom man alltid ska fullfölja infall man får på fyllan (eller?) så började jag att göra lite research och fann att även om det var en longshot så var det faktiskt teoretiskt möjligt att under ett år bestiga de åtta högsta topparna över polcirkeln i vart och ett av de åtta arktiska länderna. Man skulle dock vara tvungen att följa en tidsplan. Och så här ser den ut just nu:

AUGUSTI 2012:

1. Sverige: Kebnekajse (2 106 m)

– Sveriges högsta berg som trots det inte ska underskattas. Två mils marsch fram till fjällstationen och sedan en femtimmarsbestigning – om vi har tur med vädret.

2. Finland: Halti (1 365 m)

– Enkel promenadtopp inte långt från Keb. Dock något svårnått så man måste antingen chartra ett pontonplan eller vandra de 55 kilometerna till berget – och tillbaka. Svindyrt att chartra men om vi vandrar kommer vi då att hinna hämta på dagis?

HÖSTEN 2012:

3. Island: Grimsey (104 m)

– På en liten ö ovanför islands nordkust hittar vi landets högsta punkt ovanför arktiska cirkeln. Inte mycket mer än en kulle (alltså det ÄR en kulle) men ändå!

MARS 2013:

4. Norge: Suliskongen (1 907 m)

– Suliskongen är en 9-timmars topptur som helst sker på vintern med turskidor och stighudar på grund av eventuella krevasser i glaciären. Ska tydligen vara överjävligt jobbigt och vi måste lära oss både glaciärkunskap och turskidåkning inför detta. Kul!

MAJ 2013:

5. Grönland: Gunnbjørn Fjeld (3 693 m)

– Nu börjar det hetta till. Gunnbjørn fjeld är inte bara ett härligt genuskorrekt hen-fjäll (Gunn? Björn?) det är också det högsta och antagligen mest tekniska som vi kommer stöta på. Här kan vi få bli tvungna att köpa in oss på någon kommersiell expedition för att överhuvudtaget klara det – och hur ska vi få vi få råd med det? Jag som inte ens har råd med busskort?

6. Kanada: Barbeau Peak (2 616 m)

– Den absolut största utmaningen kommer med största sannolikhet dock inte bli Gunnbjørn, utan Barbeau Peak på Ellesmere Island i Kanada – alldeles nära Grönland. Inte för att det är särskilt svårbestiget, utan för att det ligger sjukt långt bort i tjottahejti. Alltså, det ligger så otillgängligt att färre personer har bestigit det än K2. Bara sex expeditioner totalt. Det kommer bli i princip omöjligt för två krisande småbarnspappor att klara… eller?

JUNI/JULI 2013:

7. Alaska: Mount Chamberlin (2 749 m)

– Alaskas vildmark är ju en livslång dröm att få besöka. Faktum är att jag får en semi bara av att tänka på det. Berget är enligt uppgifter relativt enkelt – även om dess svårgänglighet antagligen kommer bli ett problem. Men vid det här laget räknar jag kallt med att vi kommer att vara hårdhudade internationella äventyrare så det blir nog inga problem.

8. Ryssland: Mount Matachingai

– Bara ett enmotorigt plan över Berings sund bort ligger Andyrskybergen där vi hittar Rysslands högsta topp ovanför polcirkeln. Åtminstone tror jag det eftersom det finns extremt lite info om det här området på google. Bara att det är väldigt “rugged”. Nån som vet?

/Jonas

Planen

Sun, 25 Mar 2012 10:13:00 +0200

Hej! Jag heter Kalle Zackari Wahlström. Jag är en vit medelklassman med trettioårskris. I augusti ska jag och min vän Jonas Cramby dra igång vårt livs största äventyr. Vi ska bestiga berg.

Sverige, Finland, Norge, Danmark, Island, Ryssland, USA och Kanada har en sak gemensamt. Nej, inte lönnsirapen. Det som förenar denna brokiga skara länder är att alla har territorium ovanför polcirkeln (Danmark -> Grönland).

Vi ska bestiga det högsta berget ovanför polcirkeln i varje land. Och vi ska göra det på under ett år. Om vi lyckas blir vi dom första någonsin. Två skäggiga killar, åtta berg, tolv månader, en dröm och två stycken tusenbitars livspussel.

Håll tummarna.

/Kalle